Žodžiai dainai: Vintersorg. Vindögat.

Ursprungsrosten sjunger sin sjalvsakra visa
Och blaser ut ljusspelet i askens skrud
Till en lovbadd dar det sa lamnas att forlisa
Medan sommardrommar skingras mot fjarran longitud

Med ommande kinder moter jag vinden
Som omsom smeker och piskar mitt liv
Och blickar mot dess hjartpunkt intill vygrinden
Horisonten, som komponeras av ett fjallmassiv

[CHORUS:]
Vindogat vander sig mot havet
Som blases sonder till ett diffust dis
Vindogat ar fodelsenavet
Bortom vagbergens skumvita paradis

Har fods du av luftstrommars omvandling
Med en blick som sargar molnens karavan
Likt en formlos ande som genomgar en forvandling
Fran fridfull bris till rasande orkan

En ursinnig virvel blir skylinjens dekor
Den snarjer sjo och urtidshav
Och massar som alt, sopran och starka tenor
I stormflodens fortrollande och hesa oktav

[CHORUS:]
Vindogat vander sig mot havet
Som blases sonder till ett diffust dis
Vindogat ar fodelsenavet
Bortom vagbergens skumvita paradis